Mellan 1994 och 2021 så ökade medellivslängden för personer med intellektuell funktionsnedsattning med 35 år, eller +140%. Under samma period minskade socialförsäkringen avseende sjukdom och funktionsnedsättning, som andel av BNP från 4,9% till 2,5% eller -49%. Annorlunda uttryck har vi blivit väldigt mycket bättre på att hålla liv i människor, men är samtidigt totalt ointresserade av att det livet ska vara värt att leva. Detta är ett skifte som skett oaktat vilket politiskt parti som suttit vid makten, och under lång tid.

Alla dessa människor vi inte vill ta hand om är någons mamma, pappa, bror, syster eller nära släkting, och såväl de som deras anhöriga är vansinnigt besvikna på vad som hände när man provtryckte meningen “Det är klart man får hjälp när man är såhär sjuk, vi bor ju i Sverige”.

Dessa människor träffar jag varje vecka och börjar mer och mer undra när är botten nådd? När är samhällskontraktet så sönderslaget att det inte längre går att laga? Tillit tar lång tid att bygga upp men går väldigt snabbt att rasera. Sociala skyddsnät och personlig assistans.